Han hette Symeon.
Han var gammal.
Rättfärdig och from.
Så mycket mer vet vi inte.
Jo, en sak till; han väntade på Israels tröst.
Han fascinerar mig.
Hur gick det till?
Hur kunde Symeon känna igen den han väntade på?
I en liten månadsgammal bebis?
Förmodligen fanns det fler unga par med bebisar i templet den dagen.
Hur visste han?
Hoppas få möta honom en gång och fråga.
Men jag tänker att det har med hans längtan att göra.
Han hade, förmodar jag, väntat länge.
Väntat och längtat.
Förtröstat på det han någon gång känt.
Andens röst inom honom; att han skulle få vara med.
Så fortsatte han att vänta och längta.
Vänta och längta.
Öppnade hans blick för det heliga?
Så att han såg något mer än andra.
I det lilla barnet.
Bebisen.
Att himmel mötte jorden.
Gud och människa sammanflätad.
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel.”
Gå in i evigheten.
Med ljus blick.
Det ville jag också ha.
En gång men också nu.
En ljus blick i mötet med människor och värld.
En blick som rymmer ljuset.
Jag tror det har med väntan och längtan att göra.
Vi firar Kyndelsmässodagen en vecka i efterskott.
Tänder ljus för barn som fötts eller adopterats under året.
Sång av Ellen Sivert.
Det är söndagsskola och kyrkfika.
Mika 7:7-8
Apostlagärningarna 2:42-46
Lukas 2:22-40
Psaltaren 238
pastor