Hon hette Saba.
Hon var en varm och go’ invandrad kvinna, lite äldre än jag.
Hon gav mig en gåva.
Vi möttes en dag på jobbet.
Hon visade mig ett enkelt armband flätat av bomullstrådar.
”Det är mitt fastearmband” sa hon.
Och så berättade att hon fastade från mat under dygnets ljusa timmar.
”och när jag känner mig hungrig så tänker jag på och ber för alla som inte har någon mat” sa hon.
Sedan tittade hon på mig och frågade: ”Och du, fader Andreas, hur fastar du?”.
Då skämdes jag. För jag fastade inte alls.
Jag hade inte upptäckt den gåvan.
Varje år så uppmärksammas Ramadan i våra medier.
Att de troende muslimerna fastar.
Men sällan, eller aldrig, att vi som kristna också fastar.
Kanske för att så få av oss gör det.
Men fler och fler upptäcker fastans gåva – och jag hoppas att du som läser det här också ska göra det.
Inte för att vi måste – utan för att vi får.
För Jesus var det självklart.
”När ni fastar…” sa han, inte ”om ni fastar…”.
Så varför ska vi fasta?
Motiven kan vara många.
För livets skull.
Många av oss lever alltför välfyllda liv.
Vi har svårt att välja och prioritera och dras därför med i en karusell som snurrar allt fortare.
Att då, i alla fall för en tid, rensa lite, välja bort något,
att liksom stiga in i en mer avskalad tid och ett mer naket landskap,
kan göra att man får syn på saker man annars inte ser.
Kan hjälpa till att gallra så att det man verkligen vill ska finnas där,
verkligen vill ska växa, får ljus och luft och näring.
Det kan göra livet mer möjligt att leva på ett gott sätt.
För världens skull.
Vi lever i en orättvis värld.
Någon kanske avstår från mat en dag i veckan
för att istället skänka de pengarna till någon som inte har mat för dagen.
Någon kanske cyklar istället för att ta bilen under fastan
eller avstår från onödig konsumtion
för att minska sitt ekologiska avtryck
och ge barnbarnen en friskare värld att leva i.
Equmeniakyrkan i Sverige utmanar oss på nytt till att fasta för klimatet.
För relationers skull.
Vi umgås alltmer med medier av olika slag och allt mindre med varandra.
Allt fler känner sig, och är, ensamma.
Facebook, Instagram, Netflix mm skapar lätt ett beroende som för oss dit vi egentligen inte vill.
Att under en tid avstå från det egna för att ge tid till varandra och andra kan vara ett sätt att fasta.
För de människor som är riktigt viktiga i ditt liv.
För kroppen skull.
Många av oss äter för mycket, eller i alla fall för mycket av det goda.
Att då öva sig i att avstå är en god sak för den kropp vi begåvats med.
För själens skull.
Många bär idag på rädsla och oro.
Vad gör gott i din själ och vad gör ont?
Vad gör att det skaver och vad ger ro?
Någon kanske avstår från nyheter under fastan för att istället läsa bibeln, eller någon annan god bok som ligger och väntar.
Som man inte haft tid för.
Eller sätter sig vid ett ljus en stund, för att bara vara.
För att låta ljus, mening och glädje fylla på i själen.
Och kanske finna frid.
För Guds skull.
”Gud kommer ofta på besök men vi är sällan hemma” har någon sagt.
Att avstå från något av det som upptar min tid för att ägna den tiden åt att umgås med Gud är nog den kristna fastans grund.
Att ge tid till bön, både den talande och den lyssnande bönen, är en god sak för oss som har allt svårare att i informationssamhällets brus uppfatta Guds närvaro.
Att ge tid till att lyssna till hur bibelns texter talar i det liv vi lever kan hjälpa den vilsne att finna vägledning.
Att bara vara tillsammans med honom som är nåd och sanning kan fördjupa och ge näring åt en tro som längtar.
Att fasta är en god väg till att följa Jesus närmare i den värld han älskar.
Inte för att vi måste, utan för att vi får.
Fastetiden inleds med askonsdagen den 26 feb och varar till påskdagen den 12 april.
Välkommen till vår fastesatsning; ”Modet att avstå”
Inledning askonsdag 26 feb kl 19.00
Det blir en kort inledning till fastan med möjlighet att avge fastelöfte, fläta ett fastearmband, en nattvardsandakt med askonsdagsbön och enkelt fika för den som vill.
/andreas sköldmark
pastor
