En del frågor hänger liksom med genom livet.
För mig är det så med underberättelserna i bibeln.
Varje gång jag möter dem igen så väcks samma fråga till liv: kan jag tro detta.
Så även denna gång.
Med texten från Markus om pojken som blir helad från det som verkar vara epileptiska anfall.
Kan jag tro detta?

Men i denna berättelse finns också någon som jag känner igen mig i.
Pappan.
När Jesus säger att allt är möjligt för den som tror så ropar pappan: ”Jag tror. Hjälp min otro!”
Det är gott att finna en vän.
Ett syskon i bibelns berättelser.

Pappans rop är också mitt rop.
Jag tror. Hjälp min otro.
Precis så.
Att bara stå där med min tro sådan den är.
Inte större.
Inte mindre.
Utan just som den är – och gripa tag i Jesu rockärm. (Eller kanske livklädnadsärm)
Hjälp mig.

Jag tänker att det skulle ske mer både i mitt och andras liv (och i kyrkans liv) om vi inte gömde oss och vår tro.
Utan lät den vara precis som den är.
Och ställde oss framför Jesus.
Det är inte pappans höga bekännelse, utan hans djupa behov, som frigör helandets kraft.

Kampen mot ondskan är söndagens tema i kyrkoåret.
Läs gärna söndagens texter:
1 Kung 18:26-29, 36-39
Upp 3:14-19
Mark 9:14-32
Ps 25:12-22

Varmt välkommen till gudstjänsten. Andreas Sköldmark, Jonathan Johansson, Clara Andersson m fl medverkar. Anders och Piah Sandberg sjunger.
Kyrkfika efter gudstjänsten i vanlig ordning.

/Andreas Sköldmark
pastor

På söndag firar vi gudstjänst tillsammans med vår förskola: Smulan.

Barn och pedagoger sjunger och spelar.
Medverkar gör också förskolechef Johanna Daréus och ordförande Sören Rudenstam.
Det blir dramapredikan med Frida Hellsing och Andreas Sköldmark.

Vi tror gudstjänsten kommer att rymma mer än en Smula glädje!

Nej, jag tänker inte på Donald Trump.
Jag tänker på Gud.

Tror du att Gud sänder prövningar?
Vi ber ju i bönen Vår Fader ”utsätt oss inte för prövning”.
Och när vi ber den bönen är det ju Gud vi vänder oss till.

Jag tycker att det är en svår fråga.
Jag vill inte tänka så om Gud – som en lite småelak despot som slänger ner hinder på min väg
och sedan sitter gnuggar händerna i förväntan på att få se om jag kommer att falla denna gång…

Samtidigt är evangeliet tydligt i söndagens texter.
Jesus drivs av Anden ut i öknen.
Det är inte djävulen som lockar honom ut.
Det är Guds ande som för honom ut i öknen till mötet med djävulen.
Och min väg är ju i Jesu efterföljd…

Hur tänker du?

Välkommen till nattvardsgudstjänst på söndag som handlar om prövningarna i våra liv.
”Prövningens stund” är kyrkorårets rubrik – det är första söndagen i fastan.
Läs gärna söndagens texter innan du kommer:
1 Mos 3:1-13
Heb 5:7-10
Mark 1:12-13
Ps 31:2-6

I gudstjänsten medverkar Andreas Sköldmark, Julia Wernholt och ungdomar från ungdomsomsorgsgruppen. Korsbandet spelar och sjunger. Nya medlemmar välkomnas och vi firar nattvard.
Kyrkfika som alltid.

Varmt välkommen!

/Andreas Sköldmark
pastor

Många upplever att livet är alltför välfyllt, t o m att det svämmar över. Andra kan uppleva livet som alltför tomt.
Hur vi än känner är fastetiden en gåva till oss. Till det välfyllda livet är gåvan att vi får rensa lite, avstå och ta bort, för att söka det som är riktigt viktigt.
För det liv som saknar är fastan en tid att fylla på med Guds och människors närvaro.

Under fastan vill vi i Equmeniakyrkan, tillsammans med Svenska kyrkan, bjuda in till en särskild rytm med daglig bön och en mötesplats mitt i veckan.  
Vi vill erbjuda ”Modet att avstå” som en gemenskapens väg i fastetid.

Den som vill ger sig själv och Gud ett fastelöfte. Löftet är tredelat:
– att avstå något i livet (t ex någon måltid, tidningsläsande, tv-tittande, facebook…) för att under fastan ge mer tid åt relationer; till Gud och människor.
– att avsätta minst ett tillfälle om dagen till bön (en enkel ordning kommer att finnas för morgon- middags och aftonbön)
– att i möjlig mån delta i onsdagskvällarnas nattvard i fastetid, växelvis i Equmeniakyrkan och Landsjökyrkan.
Efter andakterna finns ett enkelt fika för den som vill dröja kvar och samtala en stund. Varje onsdag är så klart öppen för den som vill att komma – fastelöfte eller inte.
(Fastan sträcker sig från 1 mars till påskhelgen)

Vill du vara med? Är du nyfiken och vill veta mer? Välkommen nu på onsdag – askonsdagen – 1 mars kl 19.30.  

”Att gallra är att acceptera begränsningens princip. Det är nödvändigt att anpassa mängden av växter till det utrymme vi har till vårt förfogande, i annat fall kommer skörden att bli klen och ynklig.
Det samma gäller den inre trädgården. Det stycket jordmån som är vårt liv kan inte rymma hur många plantor som helst. Vi kan inte vara allt, hinna allt, umgås med alla och odla alla intressen vi skulle önska. Att gallra i önskade resmål eller rentav bland alla de många bekantskaperna som pockar på tid och uppmärksamhet – inte av förakt för det sociala livet men för at kunna fördjupa verklig vänskap – allt detta tillhör fastans område.
När Jesus säger att ’bara en sak behövs’ utmanar han den goda mångfalden i våra liv och kallar oss att söka den saliga enfalden.”
Peter Halldorf

Jag tänker på insändaren jag läste.
Mamman som skrev och berättade att hon vill ge sin dotter något annat än hat och förakt.
Så hon sa om president Trump ”att han var en man med mycket makt som nog gjorde så gott han kunde”.
Det hade varit lättare att tala illa om honom.
Det tror jag både mamman och jag tycker.
Men hon skriver också att när hon sagt de där orden så kändes det bättre, liksom lite renare, inuti hennes eget bröst.
Jag tänker att det gör det när man går kärlekens väg.

Det är rubriken för kommande söndag i kyrkoåret.
Kärlekens väg.
En inbjudan och en utmaning.
En väg att söka för den som längtar efter riktning i livet.
En väg att faktiskt gå för den som vill och vågar.
En väg som förändrar både vandraren och den hen möter.
En väg där det känns bättre, liksom lite renare, inuti bröstet.

Men en väg som inte är enkel.
Vare sig att gå eller att finna.
TiIll det behöver vi hjälp.
Både av Gud och människor.
Han som säger ”jag är vägen” har lovat att gå med.
Kyrkan erbjuder oss ressällskap på den vägen.

Välkommen till gudstjänst på söndag – fastlagssöndagen!
Läs gärna texterna innan: 
Höga v 8:6-7
2 Kor 5:14-21
Mark 10:32-45
Ps 86:5-11

Medverkar gör Frida Hellsing, Anna-Clara Lann m fl och Dan Palmér sjunger.
Det blir kyrkkaffe i omsorgsgrupperna – alla är välkomna oavsett om man tillhör en grupp eller inte.

Håll utkik efter våra tre kursdagar med mini-akademien.
Kom med och delta!

20 maj: Tro och kreativitet
16 sep: Människa i samtiden
25 nov: Gud i oss

Läs mer på www.miniakademien.wordpress.com

De står så om den första kristna gemenskapen:
”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande uppriktig glädje”.

Jag vet inte vad du tänker när du läser det.
Jag tänker:
Hade de inget jobb att gå till?
Inga nationella prov att läsa till?
Ingen innebandy att skjutsa till?
Inga sammanträden att bevista?
Ingen köksrenovering att klara av?
Ingen familjemiddag att laga till?
Inga tv-serier de följde?
Listan kan bli längre.

Sedan tänker jag:
Nej, de hade de nog inte.
Eller… arbeten måste de väl ha haft.
Och någon måste ha lagat maten.
Men i alla fall – om man får tro apostlagärningarnas författare – så satte de gemenskapen väldigt väldigt högt.

Det utmanar mig.
Jag som ofta låter olika ”måsten” komma före mitt ”egentligen”.
Och ser att mina ”måsten” sällan för till gemenskap.

Hur är vi kristen gemenskap tillsammans idag?
Vi som har jobb, skola, köksrenoveringar, sammanträden, innebandyskjuts, familjemiddagar…. och allt det andra.

Något enkelt svar gives inte.
Men frågan är kanske den viktigaste vi har som kyrka.
Låt oss dela den med varandra.

Välkommen till den tredje gudstjänsten med Ressällskap som tema.
Denna gång ”med församling som ressällskap”.
Rosie Gard predikar. Åsa Tegnér sjunger.
Kyrkfika som alltid!

Vi har inte setts på 10 år.
I söndags sågs vi igen.
Det var mycket att hämta igen.
Att berätta om.
Att dela.
Både glädje och sorger.
Tankar och tro.
Det slog mig efteråt.
Det var nästan märkligt.
Vi behövde liksom ingen startsträcka.
Det var som om vi bara tog vid där vi slutade förra gången.
För tio år sedan…
Jag tänker att det kanske är ett mått på vänskap.

Jesus säger till dem han vandrade med:
”Jag kallar er inte tjänare… jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.”

På söndag är det den andra temagudstjänsten om ressällskap. Denna gång om att ha vänner som ressällskap.
Jesus hade det. Har du?

Välkommen till gudstjänst.
Medverkar gör Kirsten Björnlinger, Andreas Sköldmark, Lars Ekman, Alice Ask. Mathilda Sandberg sjunger.
Kyrkfika som alltid. 

Välkommen till årshögtid och årsmöte.
söndag 5 februari kl 10.00

Vi inleder med en gudstjänst kring temat; med Jesus som ressällskap.
Andreas Sköldmark, Frida Hellsing, Julia Wernholt m fl medverkar.
Nya medlemmar välkomnas, vi firar nattvard och samlar in en särskild församlingskollekt – våroffer till församlingen.

Efter gudstjänsten inleds årsmötet.
Vi hoppas vi blir många som vill vara med.
Ett årsmöte är inte bara val och förhandlingar.
Ett årsmöte handlar om vilka vi är som gemenskap, som församling och kyrka.
Vi blickar tillbaka i verksamhetsberättelsen för att sedan vända blicken framåt; vart är vi på väg.
Viktiga frågor för oss är förstås vår målsättning och de mer konkreta målen.
Men också vad vi vill, vad vi som gemenskap orkar och hur vi finner vägen tillsammans…

Årsmötet avbryts av sopplunch och samtal.
Det blir filmvisning för barnen.

Även du som inte är medlem i församlingen men vill dela gemenskapen är förstås välkommen att delta – så välkommen med!