Tiden är relativ.
Det vet vi alla.
En dag kan vara oändligt lång.
Tio år rusa förbi.
Ja, tänker du kanske, men det är väl upplevd tid?
Inte den faktiska.
Jo, det gäller också den faktiska.
Om du flyger tillräckligt fort och högt.
Då går den faktiska tiden långsammare.
Det visade redan Einstein på sin tid.
Igår erfor jag en särdeles kort timme.
Det var onsdagsbön.
Vi var inte många.
I vanliga fall håller vi på max en halvtimme.
Men igår en timme.
Fast jag trodde att det var en halvtimme.
För att tiden är relativ.
För att något hände.
Jag tror det var att vi slutade be.
Och istället var i bön.
Vi slutade åstadkomma bönen.
Istället fanns vi i den.
Den blev liksom större än oss som satt där.
Som ett rum att stiga in i.
Kanske är det ett sådant rum Jesus talar om?
När han säger att vi ska gå in i vår kammare
när vi ber.
Vi går in i något som redan finns.
Vi får vara där bönen är.
I helgen ska vi be 24 timmar i sträck.
Inte själva, utan tillsammans med de andra kyrkorna i Skärstadalen.
Vi ska be för kyrkans enhet – för att världen ska tro.
Vi ska be för världen och oss själva.
Men framför allt ska vi öva oss i att vara i bön.
Att stiga in i ett rum.
Välkommen med!
Bönedygnet inleds kl 18.30 på fredagskvällen
och avslutas med en bön- och lovsångskväll 18.30 på lördagskvällen.
Under hela tiden är kyrkan öppen med olika bönestationer för olika bönesätt.
På söndag är det gudstjänst och söndagsskola kl 10.00.
Allt sker i Ölmstads Pingstkyrka (samåk gärna!)
I allt medverkar anställda och medlemmar från de olika kyrkorna.
/andreas sköldmark
pastor
