Jag märker det hos mig själv.
Att jag blivit en sämre lyssnare.
Inte i jobbet.
Inte när jag sitter ner med en annan människa för att lyssna och samtala.
Men i vardagen.
Att jag allt oftare svarar eller ringer medan jag gör något annat.
Diskar, hänger tvätt, vallar skidor…
Något jag kan göra utan att egentligen tänka.
Men ändå märker jag att det gör något med mitt lyssnande.
Hela jag är inte där.
Kanske är det lite för mycket i mitt liv?
Så att jag fått för mig att jag inte riktigt har tid att bara lyssna.
Och jag tror inte jag är ensam.
Jag tror att lyssnandets konst i fara i det samhälle jag lever i.
För det är en konst.
En konst som vi inte kan vara utan.
Som bygger relationer, förståelse och väcker kärlek.
En konst som gör oss till Jag och Du med varandra.
Och med Gud.
I söndagens berättelse ur Johannesevangeliet möter vi två helt motsatta reaktioner på Jesu ord.
Någon kan säga: Aldrig har någon talat som han!
Någon annan säger: Kan något gott komma från Galiléen?
Jag tänker att det måste handla om lyssnandet.
Samma ord.
Någon är där.
Öppen.
Närvarande.
Lyssnande.
Någon annan är också där.
Fylld av sitt eget.
Lomhörd.
På söndag är kyrkoårets tema; det levande ordet.
Läs gärna texterna inför söndagen – vad hör du?
Ps 119:129-135
Rom 10:13-17
Joh 7:40-52
Ps 33:4-9
I gudstjänsten medverkar Frida Hellsing, Anna-Clara Lann m fl
Efter gudstjänsten; välkommen att dela gemenskapen vid kyrkfikat.
/andreas sköldmark
pastor
