Inte varje förälders drömrubrik.
Inte det man vill,
att det ska gå att tjata sig till saker.
Ändå är det nog så.
Att det hjälper att tjata.
Först kanske tjatet väcker motstånd.
Sedan ilska.
Så trötthet och irritation.
Till slut kanske ett vredesutbrott.
Men med tiden,
om tjataren inte ger upp,
så händer något.
Det är som att motstånd nöts ner.
Sakta och obevekligt.
Droppen som urholkar stenen.
Märkligt nog verkar det också gälla Gud.
I alla fall om man ska tro Jesus.
I söndagens evangelieberättelse så möter vi
en änka som får en domare att ge med sig.
”annars pinar hon livet ur mig
med sitt springande”.
Skulle det alltså gå att tjata sig till sitt bönesvar?
Ändrar sig Gud bara för att jag är påstridig?
Jag vet inte.
Men texten antyder det.
Fast jag tror poängen ligger någon annanstans.
I inledningen till berättelsen.
Där Lukas skriver:
”För att lära dem att alltid be
och inte ge upp.”
I fokus står bedjaren.
Tiden utkristalliserar vad som är
verkligt viktigt.
Det vi inte släpper taget om.
Fred.
Rättvisa.
Godhet.
Helande.
Kärlek.
Liv.
Det nära – och det större.
Det ska vi inte släppa taget om.
Det ska vi aldrig sluta be om.
Och bönens tjat
tror jag mest av allt
förändrar tjataren.
Välkommen till nattvards- och dansgudstjänst på söndag!
Kyrkoårets tema är bönen.
Läs gärna texterna som en god väg till gudstjänsten:
1 Mosebok 18:26-32
Psaltaren 13
Lukas 18:1-8
Efesierbrevet 3:14-21
https://www.kyrkoaretstexter.se/
I gudstjänsten medverkar dansare under ledning av Ida Christensson och Malin Arvidsson.
Andreas Sköldmark, Rosie Gard m. fl.
Orgel/piano: Birgitta Häggström
Kyrkfika
Gudstjänsten kan också ses i kyrkans Youtube-kanal:
Equmeniakyrkan Kaxholmen.
/andreas sköldmark
pastor