Jesus bad ofta.
Ofta i öknens ensamhet.
Men också bland folk och lärjungar.
Nu har han stannat för att be:
Någon ser honom.
Hör honom.
Och det väcker en längtan:
”Herre lär oss att be. Som Johannes lärde sina lärjungar…”
Är det en fråga efter ord?
Eller en fråga efter relationen, tonen?
Jag vet inte.
Men Jesus svarar med att ge sina lärjungar den bön vi kallar Herrens bön.
Som börjar med orden: Vår Fader…
Bara det.
Att få börja sin bön så.
Inte till en okänd Gud.
Utan till en som är känd.
Och som känner.
Jag tänker på den bönen som bönernas bön.
Den bön som räcker.
Inget mer behöver sägas.
Den tål att upprepas.
Hur ofta?
Jag sitter just nu och funderar och konverserar om hur ofta vi ska be den under Equmeniakyrkans kyrkokonferens.
Sex gudstjänster i rad.
Blir det tjatigt?
Kan man be den för ofta?
Blir den liksom sliten?
Jag tror inte det.
Jag tror inte det finns en bönens inflation.
Tvärtom.
Min egen erfarenhet är att den växer ju oftare jag ber den.
Och att den räcker.
Hela livet.
(Tror jag i alla fall.)
Så den kommer nog med ganska ofta i konferensen.
Och absolut i gudstjänsten i Equmeniakyrkan på söndag.
Välkommen då.
Det är bönsöndagen på söndag.
Läs gärna texterna innan som en förberedelse för, och fördjupning av, gudstjänsten.
Jer 29:11-14
1 Joh 5:13-15
Luk 11:1-13
Ps 13
Medverkar gör Maria och Håkan Sparf, Göran Ljungberg m fl
Utgångskollekt till Equmeniakyrkans internationella arbete.
Kyrkfika.
/andreas sköldmark
pastor
