Så hette den.
Kurt Olssons film från min ungdom.
Och så tänker jag mig domen en gång.
Det är domsöndag på söndag.
En av kyrkoårets viktigaste söndagar.
Den handlar om Kristi återkomst.
Om Guds uppgörelse en gång, med världen och ondskan.
Men den handlar också om mitt liv.
I en av texterna läser vi Jesu, för många, välbekanta och ofta citerade ord:
”Vad ni har gjort mot en av dessa minsta som är mina bröder – det har ni gjort mot mig.”
Ja, jag tror på domen.
Ibland tror jag faktiskt att jag längtar efter den.
Inte minst för att världen behöver rättvisa och rättfärdighet.
Att all ondska ska dömas och utplånas.
Men också för min egen skull.
Att en gång få veta: hur blev det egentligen? Mitt liv?
Vad blev det av det jag ville, försökte och trodde på?
Vart tog mina ord och handlingar vägen?
Jag är inte rädd för domen.
Även om jag tror att den i någon mening är fruktans-värd.
Att den blir smärtsam.
Men jag är ändå inte rädd, för jag tror att den blir ett reningsbad som jag väl behöver.
Och jag tror att han som dömer är kärleken själv.
Fylld av nåd och sanning.
Jag tänker mig att det blir lite som i SVT:s Mästarnas mästare.
När de sätter på filmen om de olika idrottarnas liv.
Lyckanden och misslyckanden.
Och de sitter där och tillsammans och skrattar och gråter.
Så tror jag.
Att en gång får jag se filmen om mitt liv som mig själv.
Tillsammans med Jesus.
Och vi kommer att gråta tillsammans.
Och vi kommer att skratta tillsammans.
Det blir smärtsamt och fantastiskt.
Det blir det reningsbad jag behöver.
För att jag ska bli hel.
Och fri.
Den jag djupast inne är.
För att Gud ska kunna bli allt i alla…
Välkommen till gudstjänst på domsöndagen.
Det blir medverkan av Frida Hellsing, Anders Sandberg och ungdomar.
Cellomusik med Erik Kiland.
Söndagsskola, klubb 10.12. utgångskollekt till Equmeniakyrkans internationella arbete.
Välkommen också att fortsätta gudstjänstgemenskapen vid kyrkfikat..
(är du här för första gången eller inte har råd – så bjuder vi!)
andreas sköldmark
/pastor
