Jag blir lite uppgiven ibland.
Som när Trump, bara med sina ord, skapar nytt kaos, hat och stridigheter
i det lilla land där fredsfursten en gång föddes.
Det är lätt att bli uppgiven.
Eller när jag får höra om hen som återfått cancern för tredje gången.
Trots en lång resa med många behandlingar.
Det är lätt att bli uppgiven.
Särskilt i mörk december med blåst och regn.
I Margareta Melins psalmtext känner jag igen mig:
”Advent är mörker och kyla. På jorden är krig och kallt. Man drömmer om fred och om vänskap, men bråkar och slåss överallt.
Advent är mörker och kyla. Vi tänder ett ljus och ber: Förbarma dig Gud över jorden, all nöd, all förtvivlan du ser.”
Men i uppgivenheten läser jag ur söndagens brevtext:
”Alla profetior i skriften
står där för att undervisa oss,
så att vi –
genom vår uthållighet
och den tröst skriften ger oss –
kan bevara vårt hopp.”
Och jag tänker att jag vill hoppas.
Aldrig sluta hoppas.
Jag vill hoppas på fred och försoning.
Jag vill hoppas på helande och läkedom.
Jag vill hoppas på Jesu närvaro.
I allt och överallt och hos alla.
Också hos Trump.
Och hen med cancern.
Och hans återkomst.
Barnet i krubban.
Fredsfursten.
Jag vill hoppas och tro
att Guds rike är nära.
Välkommen till gudstjänst på söndag.
(och förstås till julmarknaden fredag och lördag)
Det är nattvardsgudstjänst och kyrkoårets tema är
Guds rike är nära.
Läs gärna texterna:
Mik 4:1-4
Rom 15:4-7
Luk 21:25-36
Ps 85:9-14
Medverkar gör Cecillia P Björnlinger, Andreas Sköldmark, Saga Broström m fl
Cellomusik av Erik Kiland. Det blir besök av Lucia.
Kyrkfika som alltid.
/andreas sköldmark
