Marta.
Hon som är den lite kärvare av de två systrarna.
Inte så känslosam som Maria.
Inte så Jesus-nära som Maria.
Eller?
I söndagens evangelium så är de två systrarna med.
Och deras bror Lasaros – men han har nyss dött.
Varför vet vi inte.
Så kommer Jesus.
Till synes för sent.
Marta är åter handlingens kvinna.
Maria är kvar i sin sorg därhemma.
Men Marta går för att möta Jesus.
Kanske är hon arg?
Kanske hennes ilska ger henne kraften att gå?
Det första hon säger till Jesus är ju; om du varit här hade min bror inte behövt dö.
Förståeligt.
En känsla som nog bott, och kanske bor, i många människor.
Varför var du inte här?
Varför hade hen inte änglavakt?
Varför hörde du inte våra böner?
Men Martas tro bor tillsammans med ilskan.
”Men jag vet ändå att Gud ska ge dig vad du än ber om”.
Det är som hon säger.
Jag vet att det inte är för sent.
Även om det ser ut så.
Även om stenen är rullad för graven.
Det är som om hon fäster både sin blick, sin tro och sina ögon på Jesus.
Och bara där.
Jag tror att det är vägen för oss liksom för Marta – att ha blicken fäst vid Jesus.
(Trons upphovsman och fullkomnare som Hebreerbrevet berättar.)
Det är inte lätt.
Särskilt inte i tider av oro och sorg.
Då dras ofta blicken till annat.
Eller då vi tänker att det är för sent.
Då sänker vi ofta blicken.
Det är trefaldighetens dag på söndag.
Den dag då vi firar att Gud är detta märkliga mysterium; treenig.
I sig själv en evig kärleksrelation som Fader, Son och Ande.
Läs gärna texterna inför söndagen:
1 Mos 18:1-8
Apg 4:5-12
Joh 11:18-27
Ps 113:1-6
Med Marta tackar jag Gud för att det i sonen finns ett ansikte att fästa blicken på.
Ett ansikte som alltid har sin blick fäst på mig.
”Herren låter sitt ansikte lysa mot dig… Herren vänder sitt ansikte till dig…”
(ur välsignelsen som vi lyssnar till varje söndag)
Välkommen till gudstjänst.
Frida Hellsing och Julia Wernholt medverkar. Dan Palmér sjunger.
Kyrkkaffe som vanligt och vid det får vi lyssna till en berättelse från årets kyrkokonferens.
Välkommen!
/Andreas Sköldmark
Pastor
