MODET ATT AVSTÅ

Många upplever att livet är alltför välfyllt, t o m att det svämmar över. Andra kan uppleva livet som alltför tomt.
Hur vi än känner är fastetiden en gåva till oss. Till det välfyllda livet är gåvan att vi får rensa lite, avstå och ta bort, för att söka det som är riktigt viktigt.
För det liv som saknar är fastan en tid att fylla på med Guds och människors närvaro.

Under fastan vill vi i Equmeniakyrkan, tillsammans med Svenska kyrkan, bjuda in till en särskild rytm med daglig bön och en mötesplats mitt i veckan.  
Vi vill erbjuda ”Modet att avstå” som en gemenskapens väg i fastetid.

Den som vill ger sig själv och Gud ett fastelöfte. Löftet är tredelat:
– att avstå något i livet (t ex någon måltid, tidningsläsande, tv-tittande, facebook…) för att under fastan ge mer tid åt relationer; till Gud och människor.
– att avsätta minst ett tillfälle om dagen till bön (en enkel ordning kommer att finnas för morgon- middags och aftonbön)
– att i möjlig mån delta i onsdagskvällarnas nattvard i fastetid, växelvis i Equmeniakyrkan och Landsjökyrkan.
Efter andakterna finns ett enkelt fika för den som vill dröja kvar och samtala en stund. Varje onsdag är så klart öppen för den som vill att komma – fastelöfte eller inte.
(Fastan sträcker sig från 1 mars till påskhelgen)

Vill du vara med? Är du nyfiken och vill veta mer? Välkommen nu på onsdag – askonsdagen – 1 mars kl 19.30.  

”Att gallra är att acceptera begränsningens princip. Det är nödvändigt att anpassa mängden av växter till det utrymme vi har till vårt förfogande, i annat fall kommer skörden att bli klen och ynklig.
Det samma gäller den inre trädgården. Det stycket jordmån som är vårt liv kan inte rymma hur många plantor som helst. Vi kan inte vara allt, hinna allt, umgås med alla och odla alla intressen vi skulle önska. Att gallra i önskade resmål eller rentav bland alla de många bekantskaperna som pockar på tid och uppmärksamhet – inte av förakt för det sociala livet men för at kunna fördjupa verklig vänskap – allt detta tillhör fastans område.
När Jesus säger att ’bara en sak behövs’ utmanar han den goda mångfalden i våra liv och kallar oss att söka den saliga enfalden.”
Peter Halldorf

En väg att gå

Jag tänker på insändaren jag läste.
Mamman som skrev och berättade att hon vill ge sin dotter något annat än hat och förakt.
Så hon sa om president Trump ”att han var en man med mycket makt som nog gjorde så gott han kunde”.
Det hade varit lättare att tala illa om honom.
Det tror jag både mamman och jag tycker.
Men hon skriver också att när hon sagt de där orden så kändes det bättre, liksom lite renare, inuti hennes eget bröst.
Jag tänker att det gör det när man går kärlekens väg.

Det är rubriken för kommande söndag i kyrkoåret.
Kärlekens väg.
En inbjudan och en utmaning.
En väg att söka för den som längtar efter riktning i livet.
En väg att faktiskt gå för den som vill och vågar.
En väg som förändrar både vandraren och den hen möter.
En väg där det känns bättre, liksom lite renare, inuti bröstet.

Men en väg som inte är enkel.
Vare sig att gå eller att finna.
TiIll det behöver vi hjälp.
Både av Gud och människor.
Han som säger ”jag är vägen” har lovat att gå med.
Kyrkan erbjuder oss ressällskap på den vägen.

Välkommen till gudstjänst på söndag – fastlagssöndagen!
Läs gärna texterna innan: 
Höga v 8:6-7
2 Kor 5:14-21
Mark 10:32-45
Ps 86:5-11

Medverkar gör Frida Hellsing, Anna-Clara Lann m fl och Dan Palmér sjunger.
Det blir kyrkkaffe i omsorgsgrupperna – alla är välkomna oavsett om man tillhör en grupp eller inte.

Håll utkik efter mini-akademien!

Håll utkik efter våra tre kursdagar med mini-akademien.
Kom med och delta!

20 maj: Tro och kreativitet
16 sep: Människa i samtiden
25 nov: Gud i oss

Läs mer på www.miniakademien.wordpress.com

HUR HÅLLER VI SAMMAN?

De står så om den första kristna gemenskapen:
”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande uppriktig glädje”.

Jag vet inte vad du tänker när du läser det.
Jag tänker:
Hade de inget jobb att gå till?
Inga nationella prov att läsa till?
Ingen innebandy att skjutsa till?
Inga sammanträden att bevista?
Ingen köksrenovering att klara av?
Ingen familjemiddag att laga till?
Inga tv-serier de följde?
Listan kan bli längre.

Sedan tänker jag:
Nej, de hade de nog inte.
Eller… arbeten måste de väl ha haft.
Och någon måste ha lagat maten.
Men i alla fall – om man får tro apostlagärningarnas författare – så satte de gemenskapen väldigt väldigt högt.

Det utmanar mig.
Jag som ofta låter olika ”måsten” komma före mitt ”egentligen”.
Och ser att mina ”måsten” sällan för till gemenskap.

Hur är vi kristen gemenskap tillsammans idag?
Vi som har jobb, skola, köksrenoveringar, sammanträden, innebandyskjuts, familjemiddagar…. och allt det andra.

Något enkelt svar gives inte.
Men frågan är kanske den viktigaste vi har som kyrka.
Låt oss dela den med varandra.

Välkommen till den tredje gudstjänsten med Ressällskap som tema.
Denna gång ”med församling som ressällskap”.
Rosie Gard predikar. Åsa Tegnér sjunger.
Kyrkfika som alltid!

Har du en vän?

Vi har inte setts på 10 år.
I söndags sågs vi igen.
Det var mycket att hämta igen.
Att berätta om.
Att dela.
Både glädje och sorger.
Tankar och tro.
Det slog mig efteråt.
Det var nästan märkligt.
Vi behövde liksom ingen startsträcka.
Det var som om vi bara tog vid där vi slutade förra gången.
För tio år sedan…
Jag tänker att det kanske är ett mått på vänskap.

Jesus säger till dem han vandrade med:
”Jag kallar er inte tjänare… jag kallar er vänner därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.”

På söndag är det den andra temagudstjänsten om ressällskap. Denna gång om att ha vänner som ressällskap.
Jesus hade det. Har du?

Välkommen till gudstjänst.
Medverkar gör Kirsten Björnlinger, Andreas Sköldmark, Lars Ekman, Alice Ask. Mathilda Sandberg sjunger.
Kyrkfika som alltid.