De står så om den första kristna gemenskapen:
”De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande uppriktig glädje”.
Jag vet inte vad du tänker när du läser det.
Jag tänker:
Hade de inget jobb att gå till?
Inga nationella prov att läsa till?
Ingen innebandy att skjutsa till?
Inga sammanträden att bevista?
Ingen köksrenovering att klara av?
Ingen familjemiddag att laga till?
Inga tv-serier de följde?
Listan kan bli längre.
Sedan tänker jag:
Nej, de hade de nog inte.
Eller… arbeten måste de väl ha haft.
Och någon måste ha lagat maten.
Men i alla fall – om man får tro apostlagärningarnas författare – så satte de gemenskapen väldigt väldigt högt.
Det utmanar mig.
Jag som ofta låter olika ”måsten” komma före mitt ”egentligen”.
Och ser att mina ”måsten” sällan för till gemenskap.
Hur är vi kristen gemenskap tillsammans idag?
Vi som har jobb, skola, köksrenoveringar, sammanträden, innebandyskjuts, familjemiddagar…. och allt det andra.
Något enkelt svar gives inte.
Men frågan är kanske den viktigaste vi har som kyrka.
Låt oss dela den med varandra.
Välkommen till den tredje gudstjänsten med Ressällskap som tema.
Denna gång ”med församling som ressällskap”.
Rosie Gard predikar. Åsa Tegnér sjunger.
Kyrkfika som alltid!
