Jesus skapar tro.
Det är kyrkoårets rubrik för söndagen.
Men hos mig, och hos många, är det snarast tvivel han skapar.
Det är en berättelse om ett under som står i centrum.
En pojke som ligger för döden blir frisk.
När Jesus säger att han ska bli det.
Och pappan, med alla i sitt hus, kommer till tro.
Men jag tänker.
Varför Jesus?
Varför det barnet och inte alla andra?
Kan du bota flickan vi bad för i söndags?
Lika enkelt?
…
och jag tvivlar.
Många gånger har jag tänkt:
Tänk om jag fick vara med!
Om ett under.
Ett riktigt odiskutabelt under.
Då vore det väl enkelt att tro!
Utan att behöva tvivla.
Utan att behöva fundera.
Utan att behöva brottas med texter och ifrågasätta.
Utan att behöva… tro?
För då skulle jag ju snarare veta.
Och det kanske jag inte vill egentligen.
Det jag älskar med tron är ju resan.
Brottningen.
Kampen.
Utmaningen.
Och den överraskande glädjen.
Som gör att jag är på väg.
Att vår relation, min och Jesus, lever.
Växer, djupnar och förändras.
Skriver jag så här för att rädda min egen tro?
Kanske.
Men det vill jag ju gärna göra.
Dessutom verkar Jesus lite ovillig att göra undret.
”Om ni inte får se tecken och under så tror ni inte”.
Det känns som att han suckar när han säger det.
Dessutom kallar Johannes (som skriver evangeliet) det för tecken.
Inte under.
Att det som sker främst är ett tecken på vem Jesus är.
Och att Guds rike är närvarande i Honom.
Där allt och alla ska bli hela.
En gång.
Sedan.
Det är fint!
Det vill jag tro.
Välkommen till gudstjänst i Equmeniakyrkan på söndag.
Läs gärna texterna innan – så blir din erfarenhet rikare.
2 Kung 5:1-4, 9-15
2 Kor 1:3-7
Joh 4:46-54
Ps 36:6-10
Medverkar gör Frida Hellsing, Martin Eliasson och några från Equmeniastyrelsen. Sång av Matilda Sandberg. Söndagsskola.
Efter kyrkfikat blir det Equmenias årsmöte – stanna gärna på det!
/andreas sköldmark
pastor
